Torsdag 5 juli 2018

Boda Kvarn, Östra Vingåker (utanför Katrineholm)
Klockan 18.00
Servering från 17.00
Vägbeskrivning här.

___
En författarafton med boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac som grund - ett kulturcafé eller rent av rockcafé, med musik, minnen och berättelser om Elvis, musiken och livet som var. Musikkunskap - och samhällskunskap! Roligt, informativt - och med musik du aldrig hört!

Baserat på Birgers bok Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac. Unika inspelningar med Elvis - från repetitioner och jammande - som de flesta aldrig hört ingår i detta drygt 90 minuter långa framträdande. Ett och annat minne från Birgers många år som politiker blir bonus...

- Jag var oändligt trött på politiken så det var befriande att få skriva något helt annat. Om min barndoms hjälte! Då stod striden mellan Elvis och Tommy...

Vi kommer att få uppleva 50- och 60-talen, som de såg ut både i USA och i Sverige. James Dean, bröderna Kennedy och Martin Luther King skymtar förbi i berättelsen.

– Det var en hård tid i Södern, med rasism och segregation. Ur denna smältdegel föddes rocken ur gospel och blues, säger Birger. En ny art uppstod: tonåringar!

Vi kommer nära både människan och artisten Elvis. Gedigen research, inför arbetat med boken, ligger bakom. Det finns tusentalet böcker om Elvis, men det här är den enda som är skriven i jagform, dvs. det är Elvis själv som berättar om sitt liv, sina strider och sina undanflykter.

Birger Schlaug lämnade politiken år 2001 efter mer än 11 år som språkrör för Miljöpartiet de Gröna, som han var med att bilda. Han satt i riksdagen 1988-89, samt 1994-2001. Han har skrivit flera böcker, bland annat Miljön, makten och friheten samt Svarta Oliver och Gröna Drömmar förutom Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac.



BESTÄLL FÖRESTÄLLNINGEN

Föreläsningen är, inkl musik, drygt 90 minuter - om så önskas uppdelad i två delar med paus. Den passar bra till traditionell författarafton på bibliotek etc, men fungerar minst lika som rockcafé eller kulturcafé.

Birger har gjort detta framträdande på bland annat stadsbiblioteket i Västerås, hos teaterföreningen i Vingåker och som på "rockcafé" på kulturkvällen i Nyköpings folkhögskola.


För mer information och beställning:

Priser, föreställning och villkor hos schlaug.
provoka@gmail.com

Recensioner

Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Expressen


Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivit blasé.
Helsingborgs Dagblad


Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet.
Expressen


Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande.
Gotlands Tidningar


Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså.
Expressen


Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken.
Katrineholms Kuriren


Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång.
Expressen


… entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor.
Göteborgs-Posten


En glödande och passionerad kärleksförklaring
Helsingborgs Dagblad


Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta.
Expressen


Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt.
Gotlands Tidningar


Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén.
Falu Kuriren

Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia.
Expressen.


Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang.
boksidan.net


Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde.
HD


Språket är korthugget och effektivt.
Expressen


Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilket överraskning! Betyg: 5 stjärnor!
Bokus Kungsbacka, läsarpanel


Vi kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken.
boksidan.net


Det är skimrande musikhistorik... Boken är bra och fullastat med fina rockhistoriska referenser som är roliga att läsa. Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!

Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug.
Webbtidningen Blaskan


MITT FEMTIOTAL


Femtiotal.

Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe.

Men inte här. Inte i Sverige.

När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs.

När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa Nissefilmer för fulla hus i Sverige.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.

Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och värnade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen.

På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.

Men så hände det. En dag kom brorsan hem med en stenkaka med Bill Haley. Rock Around The Clock. Då förändrades världen. Sen kom han hem med några små runda plastplattor. Med Elvis Presley. Då exploderade världen. Allt var möjligt. Jag var väl åtta-nio år.

Jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var där jag hörde Tutti Frutti första gången. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande och undrade vad som hänt. Brorsan kom hem med plattan en vacker dag. Det var första gången jag såg Elvis. Omslaget var fantastiskt. Elvis vrålande rakt ut, med gitarren på magen. Elvis i rosa. Presley i grönt.

Jag var lycklig.

När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Jag var ganska liten och rund. Var kär i Birgitta, men det var väl alla.

I skolan pratade tjejerna om Tommy. De hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dem. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. Flera år därefter fick jag höra honom. Jag hade haft rätt. Tommy Steele var en tönt.

På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Det var fantastiskt med levande bilder. Tiotusen kronor var mer än en årslön.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Lasse Lönndahl och Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt:

Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti
au rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.

På bio gick en film som hette Jailhause Rock. Jag stod och glodde på affischerna. Men kom inte in. Dom sa att jag var för liten.

Birger Schlaug